skelettmuffins

förr i tiden, när min mormor var liten, tillhörde det inte direkt vanligheterna att man utökade sitt fotoalbum med nya fräscha bilder på nära och kära. ett album kunde vara det enda man behövde för att dokumentera en människas hela liv, från det första dopfotografiet till det sista då man låg för döden. 

det var ett helt företag att ta EN bild. man fick boka tid hos fotografen, eftersom det var ytterst sällsynt att man hade en kamera ute i stugorna. man klädde upp sig. man kammade håret. så stod man där och pang! så var man förevigad för alltid. då gällde det att se någorlunda välkammad ut, så inte de nästkommande generationerna skulle komma och tro att man var någon slags patrask. inga bakfyllebilder där inte.  

man kan bara föreställa sig hur dyrt det måste ha varit. för en familj med sådär 8-10 barn, vilket var vanligt vid den tiden, kunde man omöjligt skrapa ihop till att alla skulle få varsin bild. därav de många bilderna som föreställer hela tjocka släkten (vilket leder mig till tanken att släktträffar måste ha varit ett ypperligt tillfälle att föreviga ALLA för en billig penning: alla delar på fotografens arvode, och alla får en kopia, med sig själv som en millimeterstor fläck som man bara kan se med förstoringsglas.)

det är således väldigt ovanligt att man får se ett foto på sina äldre släktingar när de faktiskt gör saker som man skulle tycka var intressant. jag skulle gärna se ett kort på min mormor när hon som liten flicka lärde sig att sticka, eller på min morfar när han satt på köksgolvet och lekte med en kotte. så mycket mer man hade vetat om de äldre generationerna. men det gick ju inte av ovan nämnda skäl.

sen kom kameran att revolutionera vardagen för vart och vartannat hushåll. bilderna på mig från sjuttiotalet är fortfarande av väldigt sunkig kvalitet, men man kan ändå skönja någon slags vardag. inte de där högtidliga situtaionerna. man kunde faktiskt kosta på sig att ta ett kort på när ens barn öppnade julklapparna, eller när man satt på stranden och åt en igloo. 

nästa steg är naturligtvis digitalkameran. vilken revolution. nu kan faktiskt ALLA ta en bild på vad som helst, var som helst, när som helst. om vi inte är nöjda, är det bara att radera bilden. det kostar oss ingenting. vi kan till och med låta våra barn gå loss med kameran, eftersom det bara är att radera bilderna om vi inte blir nöjda. lagringsmöjligheterna är också oändliga. på en liten lövtunn skiva kan vi lagra bilder som skulle ha räckt för två generationer för våra far- och morföräldrar. utan att det kostar oss en spänn.

men vart vill jag komma med det här nu då, kanske du undrar.
jo: i och med att vi har den här fantastiska möjligheten att dels omedelbart radera bort bilder vi inte är nöjda med, och dels lagra dem på hårddiskar som kraschar och CD- skivor som går sönder, finns det en risk att vi, ironiskt nog, tack vare teknikens framsteg förflyttas tillbaks till den gamla tiden. det är ytters sällan som jag faktiskt tar mig tid att skriva ut bilder och sätta in dem i ett fotoalbum. och de bilder som går igenom nålsögat måste vara av yppersta kvalitet, både innehållsmässigt och kompositionsmässigt. inga vardagsbilder med halväten gröt på bordet kommer att finnas i albumet. bara de högtidliga. med den skillnaden, att man kan tänka sig att ta med sin katt på en av bilderna, vilket nog skulle ha varit otänkbart på den gamla goda tiden.

så för att på något sätt knyta ihop den här fotopåsen (kommer ni ens ihåg fotopåsarna som man kom hem med från fotoaffären, och nyfiket slet upp så fort man kom innanför dörren?) vill jag nu uppmana er alla att ta tillfället i akt och dokumentera er samtid. ta kort på de där sakerna som man inte ser längre. radera inte. ägna istället de fula bilderna ett helt album.

framtidens generationer kommer att tacka er.
tack för mig.
mvh T.